Partierna

Nu, till politiken.

Även om den traditionella vänster-höger-diskursen inte är direkt applicerbar i en tid då de flesta partier har rört sig in mot mitten, väljer jag att göra en så kallad 101-introduktion av partierna. Från ”traditionell” Vänster till Höger.

Vänsterpartiet:

Den enda sanna vänstern. Jag framhåller ,utan att skämmas, att det här har varit det enda parti som jag har känt representerar min bild av hur Sverige ska vara sedan jag var ungefär 10-12 år gammal och började intressera mig för samhällsfrågor på riktigt. Ett samhälle där alla får den hjälp som de behöver. Alla ska få det de behöver, utifrån behov, för att förverkliga sig själva och sina drömmar och sedan betala tillbaks utifrån sina förutsättningar. Klasser finns. Fortfarande. Det är min bestämda åsikt. Så länge inkomstskillnader, maktstrukturer, könsmaktsskillnader och rasism finns, finns det också klasser.

Det klassiska slagordet för Vänstern är ”Stoppa vinster i välfärden”. Det sticker nog i ögat för många, speciellt de som tror på privatisering som koncept, men jag ska börja med att prata om vad det betyder för mig. För mig har det alltid varit otroligt viktigt att se människor som individer med egna drömmar och viljor – aldrig som siffror i en statistik. Problemet med att applicera företagstänket på ett land, vilket blir en (ibland oönskad, ibland nödvändig, ibland en onödvändig) konsekvens av företagstänket, är att man lätt räknar i ettor och nollor.

Integration – hur många tar vi in, hur mycket kostar varje person? Istället för: det här är individer på flykt, de har ingenstans att vända sig, om vi tar in de här individerna; kan vi erbjuda dem en vettig möjlighet att integreras i vårt samhälle? Då blir ”stoppa vinster i välfärden en central fråga”, eftersom vinsterna skär rakt genom alla sektorer. Såväl skola, äldreboende, vård, militär. Människan i centrum – inte pengarna. Money makes the world go round, but its just fucking numbers and paper.

En tydlig markering jag ändå vill göra är mot de mer extrema vänsterrörelserna som kan störa demokratin och som stör det demokratiska, absolut problematiska styrelseskick som vi har. En vänsterrörelse med jämlikhet i centrum, kan aldrig ha rum för fascistiska tendenser och uppmana till hat, våld och bestämma hur man ska bete sig, klä sig och umgås för att passa in. I MITT TYCKE, finns det två mycket problematiska rörelser i Sverige idag som inte respekterar demokratin. Den ena skriker om vit makt och att invandrare stjäl våra jobb och borde åka hem. Den andra om att vi måste krossa kapitalismen med våld och att borgare ska ha stryk. Jag önskar att Vänstern skulle göra upp tydligare med sitt VPK-arv och ta tydligt avstånd från fascistiska, kommunistiska diktaturer så som Sovjet under Stalin. Och jag vet att Sovjet ofta talas om med värme i vänsterkretsar. Till er vill jag säga: läs den fakta som har publicerats. Prata med personer som fick sina familjer mördade av Sovjet för att de var oliktänkande. Det handlar inte om något annat än politisk, psykisk terror i stora delar av exempelvis Stalins Sovjet. De som var oliktänkande dödades. De som försökte fly från en redan förlorad strid dödades. Medan makteliten njöt av västvärldens lyxprodukter i sina bekväma boenden. Dubbelmoral. Maxad. Det handlar inte om filosofi eller att man gillar kommunism. Det är människoliv som förlorades, familjer som splittrades och hela samhällen som blev eftersatta. P.s. Marx borde dock alla läsa, oavsett politisk identitet. Tycker jag. D.s.

Socialdemokraterna.

Folkhemmet. Det traditionella arbetarklasspartiet, där sammanhang och facklig anslutning har varit ledord genom historien – allt sedan andra världskriget och efterkrigstiden med Per-Albin Hansson till Olof Palme. Många som känner mig vet hur mycket jag beundrar Olof Palmes arbete. Allt från hans markering med Kubabesöket mot USA, trots Sveriges historia av att gå USAs ärenden, till att han verbaliserade den svenska modellen på ett oerhört fint sätt. Åtminstone för mig. ”Det kan aldrig finnas vi och dom – det kan bara finnas vi”. Akademiskt högtravande, absolut. Och visst var han hånfull och arrogant mot personer så som Thorbjörn Fälldin (som inte matchade Palmes intellektualitet, men hade andra styrkor) – absolut. Det var antagligen en orsak till att till sist blev skjuten. En man av folket – men också låg det möjligen en viss arrogans i att tro att man till sist inte behöver livvakter när man rör sig oskyddat som stadsminister. Men som Kingsley Shacklebolt säger till Cornelius Fudge i HP (typ): ”I know that you wont like this, but you cant deny it, He’s got style”.

Nog om Olof Palme. Nutidens Socialdemokrater då? Det finns mycket att säga, men för mig finns det egentligen lite att säga. Efter att Moderaterna svängde in och lanserade sig som det nya arbetarepartiet (?!?!?!?!?! WTF), har Socialdemokraterna i mitt tycke tappat bort sin identitet. Socialdemokraterna har blivit Socialdemokraterna – den sovande giganten. Interna konflikter med såväl Juholt, Sahlin mm har gjort det väldigt lätt för politiska motståndare att driva med Socialdemokraterna. Hösten 2015 gjorde det inte lättare – och till sist drev till och med Grotesco med situationen i public service på bästa sändningstid. Stefan Löfven har fått en otacksam uppgift, som jag i mångt och mycket faktiskt tycker att han har försökt lösa så gott han har kunnat. På något sätt tycker jag att det är en fin satsning att sätta en så pass sympatisk person på statsministerposten. En person som egentligen kanske inte är lämpad för den nya tidens globala värld på samma sätt som föregångaren Fredrik Reinfeldt, men som de flesta nog hade velat ta en kaffe med. De är trots allt fortfarande Sveriges största parti. Än så länge, men ändå.

Miljöpartiet: Jag ska försöka hålla mig lite trevlig här, eftersom pappa är miljöpartist, men sanningen är att jag tycker att Miljöpartiet sedan valet 2014 har slarvat. Bara slarvat. Ett parti som kändes som en utmanare på riktigt 2014, känns numera som ett parti med Miljö i namnet, men där många andra partier (exempelvis Centerpartiet) har skött sitt varumärke och sin politik på ett mer seriöst sätt. Det fanns en tid då även jag sneglade mot Grön Ungdom, men mitt förtroende är lågt. Antagligen sker det en del omorganisation bakom ridåerna och MP har troligen inte spelat ut sin roll i svensk politik, men de måste nog återerövra sina väljares förtroenden innan de kan satsa med ny kraft.

Nu rör vi oss in på partier som jag artigt kan nicka mot, men där jag möjligtvis lägger in något hånfullt mellan raderna. Läs det för vad det är, låt det inte störa er för mycket. Texten kommer kanske bli mer onyanserad och sparsmakad. Detta eftersom det finns liberaler, moderater och konservativa som kan argumentera med mer hjärta för både dessa partier, men också högerpolitik/liberalism i huvudsak. Nåväl:

 

 

Centerpartiet:

Troligen det borgerliga parti som jag har minst att säga något ont om och rent historiskt har hyst minst förakt emot. Jag tycker att det finns något charmigt med liberaler – man kan vända kappan precis hur fan som helst men det är okej eftersom man trots allt är liberal. Idealismen hånas, eftersom bestående värden (förutom individens självbestämmanderätt och potential) antas vara frånvarande i en ständigt föränderlig värld. Editors comment: … … …

Om man nu, hur som helst, ska ta russinen ur kakan och hyllas det som hyllas bör vill jag vara tydlig med att jag gillar den nysatsning som Centern har gjort. Förutom att namnet sammanfaller med mitt favoritgodis, är det ju så att centern har valt två kvinnliga partiledare på raken nu – varav båda har varit fullgoda i min mening. Jag gillade Maud Olofssons sätt att ta plats och jag gillar Annie Lööfs sätt att ta plats. Avvaktande, men ändå bestämda i de frågor som spelar roll för många svenskar och deras väljare. Lööf har tagit bestämt avstånd från SD, applåd. För ett parti som har sina rötter i bondeförbundet, som stod nära nazisterna när det begav sig, är det fint att se ett sådant tydligt ställningstagande. Applåd, igen. Centern tar upp kampen kring miljöfrågor med Miljöpartiet och framstår som en seriös utmanare i klimatfrågor, applåd. Men det absolut viktigaste – de satsar på att föra fram en kvinnlig, (borgerlig) statsministerkandidat. Som jag har väntat. Och det känns inte långt borta. Alls. Önskar att vänstern faktiskt hade kunnat göra samma seriösa satsning. Det vore egentligen mer rimligt. Vänstern utger sig för att vara antirasistisk och feministisk, men har en burdus vit man som partiledare. Jag älskar Jonas Sjöstedt, men det känns väl ändå halvseriöst? Man tappade Gudrun Schyman. Man tappade nu senast Rossana Dinamarca. Vad händer? Nåväl, vidare we go.

Liberalerna:

Ja, då var vi här. Ett stycke som är svårskrivet. Mest för att jag inte vet vad jag kan säga utan att göra satir av det hela. Jan Björklund. Ja, ordning och reda, pengar på fredag. En stark, militärman som vill att skåpet ska stå, ja var då egentligen. Är det liberalt? Auktoritärt? Ja, kanske, vem vet i dagens värld vad som egentligen är vad längre. Var står egentligen skåpet? Var vill vi att det ska stå? I dagens Sverige erbjuder SD det tydligaste skåpet och var det ska stå: där det stod för 70 år sen. Dystopiskt? Kanske. Traditionellt? Defnitivt. Sverigevänligt? Ytterst jävla tveksamt? För vem då? För svenskar? Vem är ens svensk idag? Är jag svensk? Det står ju i passet, men vad menar vi när vi säger att vi är svenska? Nåväl: Liberalerna och Jan Björklund, med sin penissymbol i centrum, talar ofta varmt om ordning och reda samt disciplin. Det låter ganska konservativt i mina öron. Varför heter de ens Liberalerna vill jag fråga? Varför lanserade de det namnet? Varför valde de ett penisL till sin nya logga? Varför, vill jag nog fråga? Vad vill ni, Liberalerna? Varför gjorde de sig av med Birgitta Ohlsson? Var det för att hon utmanade som kvinna? Borde inte det vara helt i sin ordning? Ordning och reda pengar på fredag. Hmmmmm… So many questions, but mostly: why penislogo? Är det Jan Björklunds idé? Sparka bort kvinnor som har tillfört mycket till partiet och sen byta till den loggan? Jag menar, både Socialdemokraterna och Vänstern gjorde samma grej med Schyman (shaming för alkohol) och Sahlin (shaming för…….Toblerone?! eller taxi) men de behöll åtminstone en rimlig logga. Oacceptabelt i alla tre fallen. Och jag är inte rädd att påstå att det beror på att de var ”kvinnor som tog för mycket plats”. Riktigt, riktigt lågt. Tänk lågt och sen lägre. Och sen multipliceras den lågheten med 57, minst. Där har ni det.

Kristdemokraterna:

Här kommer nog en stor förvåning för många, men för egen del så ligger mitt andraval till riksdagen på Kristdemokraterna. Jag har visserligen vänstervärderingar och har ett liv som har kantats av perioder av våld, droger och liberala utsvävningar men har också omänskliga krav på mig själv när det gäller disciplin och prestation. Jag gillar KDs hårda linje, jag gillar markeringen att man inte ens tycker att nazismen ska diskuteras (Busch Thor dök inte upp på debatten, jag hoppas att det var en medveten markering) och jag gillar kärnfamiljer, kristen tro och att man ska ställa hårda krav. Jag tror på auktoritär skola och tydligt ledarskap och att det behövs. Och att det finns värden att bevara. Sedan ska man poängtera, att jag som privatperson och med min bakgrund i HBTQ-frågor, tycker att det är dags att uppdatera synen på abort och att ta HBTQ-frågor på allvar. Det fanns en tid, faktiskt nästan 10 år där jag identifierade mig som homosexuell. Det var en tuff tid och det har lämnat spår och sår. Abortfrågan, en annan problematisk fråga att hantera för konservativa partier, är inte bara en fråga om Guds ensamrätt till att skapa liv, utan även en tydlig symbol för kvinnans frigörelse från patriarkatets (männens) rätt till hennes kropp och beslut. KD är trots detta ett parti som min konservativa sida klingar väl med. Ibland blir det tyvärr väl konservativt och lite väl likt SDs retorik kring traditionella värden.

Moderaterna.

Det här kan vara ännu värre än att skriva om Liberalerna. Kanske. Antagligen. Men, jag ska göra mitt bästa för att vara artig.

Vad har jag för intryck av Moderaterna? MUFs fester i tonåren? Jo, men det var väl häftigt. Snygga, välklädda människor som sa att de kunde sitt shit? Javisst. Kunde de sitt shit? Ja, oftast, men det handlade oftast inte om politik, utan helt andra grejer. Något jag tog med mig var att det var en välkomnande atmosfär. Reinfeldt uttrycker det på samma sätt i sin bok ”Halvvägs”.

Sanningen är att Reinfeldt troligen är min favoritstatsminister efter Palme såhär i efterhand. But believe me: god, I used to hate him. Precis som Palme var han ofta untouchable i debatter. Pure class. Men sedan: ”Öppna era hjärtan.”? Naivt, men väldigt, väldigt fint. En sista stor show för att visa sitt sanna jag. Och det är fakta att Moderaterna drev en stark, borgerlig, oftast sammanhållen regering genom en oerhört krävande och tuff finanskris. Nuff said. Det ska de ha en eloge för, oavsett var man själv står på det politiska spektrat.

Det som få känner till är dock att Reinfeldt övertog MUFordförandeskapet från Ulf Kristersson i en uppgörelse back in the days. Kristersson var åtminstone back in the days en så kallad libertarian. Obegränsad frihet? Aint that lovely? Det är för tidigt att säga hur han kommer att driva partiet nu, men min gissning är att det blir liberalt. Med tro på individen. Och det är ju fint. Problemet med den här typen av liberalism är bara att den klingar väl för välutbildad, välbärgad, välintegrerad medelklass. Om man sitter utan att kunna svenska och har flytt kriget i sitt hemland i en ensam etta i ett område ingen längre bryr sig om? Då tror jag att det är väldigt svårt att ha en tro på det samhälle som liberaler vill skapa. Utan att någon förser dig med förutsättningar, blir det väldigt svårt att utveckla en tro på att förändring är möjlig. Något jag hade velat att fler liberaler läste på om är socialpsykologiska teorier kring rasism och white privilege. Och prata med personer från utländsk härkomst för att förstå vilken verklighet de ser istället för att försöka berätta vilken verklighet ”vi har här i Sverige”.

Sverigedemokraterna.

Det är nog många som i likhet med mig blev nedslagna av Novus opinionsmätning, där SD var näst störst i Sverige. Jag vill vara väldigt ärlig på den här punkten innan jag försöker redogöra för några saker som jag inte håller med om i deras partiprogram. Jag gillar INTE nationalsocialister. Socialister som värnar om nationer över alla andra. Sverigevänner. Same shit, different name. Det är en sak att älska sitt ursprung, en annan att hävda att ”vi är fan bäst”.

Jag försökte faktiskt att skriva något här, men det får bli ett eget blogginlägg senare. SDs framgång gör mig för besviken på Sverige. Män ska vara män, kvinnor ska vara kvinnor, varje barn ska ha en man och en kvinna i sitt liv. Kärnfamilj. Assimilering. Det är som taget från en utdaterad biologibok. Om vi ändå ska hårddra linjen med att bara en viss befolkning ska bo på en viss plats och resten ska assimileras, varför inte göra det ordentligt? Från att vi är män och kvinnor, svenskar och invandrare, höginkomsttagare och låginkomsttagare, rätt och fel, hemma och borta. Det följer onekligen mycket maktstrukturer med den här typen av begrepp. Det, om något, skapar problem enligt min uppfattning. ”Hjälpa i närområdet”. På sina egna villkor. Hur gick det i andra världskriget? Jo juste, vi skeppade resurser till tyskarna för att de skulle kunna ockupera våra grannländer. Sedan profiterade vi på att resten av Europa var sönderbombat och byggde upp en av världens jämlikaste, finaste välfärder. Men det var inte gratis. Och det tycker jag man ska vara medveten om. USA saved the day. Balkankrisen? Sverige stod handfallen. EG stod konstigt nog också ganska chockad. Någon annan fick lösa det. FN, Nato, USA. Det är alltid någon annan som har fått göra uppoffringar, medan Sverige har suttit ”neutrala”. Förljuget. Kanske är det tyvärr så att historien upprepar sig igen i höst. Om Sverige återigen väljer att göra det strategiska valet, som skiter i omvärlden. Vi får se. Sorgligt, i vilket fall.

Det jag egentligen vill komma till är att när man inför protektionistisk, nationalistisk, nationalegocentrisk, individualistisk (eller vad man nu kallar det) politik så kan det verka tilltalande när allt är frid och fröjd. När stormarna börjar blåsa värre, kommer true colours fram och jag hade verkligen inte velat se historien upprepa sig. Någonsin, igen. Och ger man makten till national (Sverige) socialister (demokrater) (national+socialsm=nazism) så spelar man ett farligt spel. Ett mycket farligt spel. Oavsett vad de kallar sig. Men ett parti som har stått för Vit Makt, kommer jag aldrig någonsin ha någon som helst förtroende för. I slutändan är det mitt eller ditt, vårt eller deras men grundtanken är alltid att mitt är bättre än ditt. En oerhört osympatisk inställning.