Avicii

Personligen hade jag en väldigt usel kväll igår. En av de finaste kvällarna i mitt liv.

Min dag var bra, i alla fall någorlunda okej, ganska länge. Jag var taggad på fest och rusade iklädd min storebrors gamla sjuttiotalsjacka – försenad som vanligt. Men jag tänkte nog i min självupptagenhet att jag åtminstone hade med mig en flaska champagne, två påsar chips och två chokladkakor (som det var tänkt att jag skulle bjuda på). Även om man själv inte är mycket att hänga i julgranen, kan man ju alltid handla något på ICA för att väga upp för sin bristfällighet. Sagt och gjort spankulerade jag in och satte mig på en stol, eftersom jag inte orkade hjälpa till och faktiskt ville ha en lugn kväll efter en stressig vecka. (Läs – jag var lat.) Det slutade med att jag krängde en hel påse chips och nästan två chokladkakor på ungefär tio minuter. Bara för att jag var sugen och vill äta chips. Och choklad. Efter tjugofem års erfarenhet av impulsivitet skulle man kunna tro att man har lärt sig något. Det har man kanske. Men det absolut viktigaste är något som vi lär oss sekunden vi andas – kärlek.

Precis när jag var i färd med att sätta i mig den andra påsen (eftersom min storsinta och givmilda plan ändå hade gått åt skogen) kom beskedet att Avicii var död. Som med alla sorgliga besked så träffades jag först av tanken – inte en chans. Så kan det inte vara. Något som var säkert var att min kväll inte skulle bli en glad kväll. Jag satte ner chipspåsen och kände mig obeskrivligt tom inombords. Som om jag befann mig på en hemsk plats – helt ensam – på den lägsta nivån av det buddhistiska varandets helveten; Avici.

Resten av kvällen spelade ingenting längre någon roll. Jag drack för mycket för snabbt (inte för att det är något ovanligt i sig visserligen) och deppade ner mig totalt. Försökte vara så mycket ensam jag bara kunde och varje gång jag fick möjligheten tog jag på mig lurarna och lyssnade på en artist som har betytt så oerhört mycket för mig.

Sanningen är att jag avskydde Tim Bergling när han började släppa sin musik. Detta var av en enkel anledning – för att han gjorde precis det jag alltid velat göra men aldrig vågade. Samtidigt som jag satt i skolbänken och stirrade ut genom fönstret i väntan på större äventyr (vilket jag visserligen fortfarande gör), sket han i att gå till skolan och gjorde det han älskade mest. Det gjorde mig provocerad att han vågade riskera allt, medan jag inte vågade riskera någonting. Det provocerade mig att han var sann mot sig själv (ett av hans album heter till och med True) medan jag ljög, hade ljugit och skulle fortsätta ljuga för mig själv och alla andra för lång tid framöver. Jag ljuger fortfarande för mig själv titt som tätt, vilket provocerar mig mer än jag någonsin skulle kunna förklara. ”Wise men say that only fools rush in”. Det borde tvärtom. Det är dårarna som gör världen till en bättre plats. De visa männen har inte fattat någonting. Jag har definitivt inte förstått någonting, trots att jag har spenderat merparten åt mitt liv att studera. Förutom möjligen en sak, vilket förenar både Tim och mig. Att den enda logiken som finns i den här konstiga världen faktiskt är kärlek. Det är där allting börjar och allting slutar.

För mig personligen är verklig storhet att göra något man inte förstår, bara för att det är kul – bara för att man inte kan hålla sig. Att ta sitt ansvar fastän man egentligen känner att man inte kan. När megastjärnan Avicii drog sig tillbaks 2016, var det många som funderade på vad som skulle hända härnäst. Tim förklarade det själv som att han gick tillbaks till det han älskade mest; att sitta själv i studion och skapa musik. Han var tydlig med att han inte på några sätt skulle försvinna – det var bara dags att låta sig själv vara Tim igen. Att få göra det vi andra gör; umgås med sin familj, ta en promenad när man känner för det och älska sig själv och sitt liv. Det gör mig ledsen bortom alla gränser att det aldrig fanns en väg tillbaks från Avicii för Tim. Jag tror aldrig att han egentligen ville stå i rampljuset eller bli en av sin generations frontfigurer – det var bara det att han var för bra på det han gjorde för att det någonsin skulle kunna bli på något annat sätt.

Personligen kan jag inte tänka mig något värre än när gränserna mellan drömmar och verklighet suddas ut. Men där satt han, med det största suddigummit av alla. Alla ville samarbeta med honom, för att han var en fantastisk producent och låtskrivare. Men framförallt (vilket just nu är extra smärtsamt tydligt i hans musik) tror jag att det beror på att han var en fantastisk människa som verkligen brydde sig. Som verkligen, verkligen brydde sig. Om allt annat än att ta hand om sig själv. Även fast många av er, precis som jag, är sorgsna över beskedet att Tim Bergling är borta skulle jag vilja be om att vi tillsammans påminner varandra om att inte spekulera i vad som har hänt, utan bara ser det oerhört fina i vad familjen själva har gått ut med. Tim dog långt hemifrån från de han älskade mest, men han var åtminstone ute på nya äventyr.

Han reste över hela världen. Han samarbetade med några av vår tids största stjärnor, men kanske var han den största stjärnan av de alla. Nu får ni får gärna kalla mig en blind idealist (vilket jag definitivt är), men jag tror inte på att stjärnor slocknar. Oavsett vad någon säger. De starkaste och renaste ljusen genomlyser allt mörker och kan aldrig släckas. Det rena, det fina och det goda får och kommer aldrig att släckas. Tim Bergling kanske är borta, men hans musik dör aldrig. Den lever vidare genom alla oss som har påverkats av den och kommer eka genom oss så länge våra hjärtan orkar slå. Kanske ännu längre än så.

Därför vill jag vara tydlig med att det här inte är slutet på någonting eller början på någonting. Allt är precis som vanligt, även om ingenting någonsin kan bli som det var. Men snälla: maxa ert studiosystem, ljudet i era hörlurar eller i er bil och gör precis det som faller er in. Lyssna på Avicii, eller inte. Boka en charterresa eller inte. Lev precis det livet som ni vill.

Tårarna faller mot min säng och jag kan inte hindra det. Jag kan inte fortsätta skriva längre. Det är för vackert, men det gör för ont just nu. Jag måste ut i solen och lägga mig i gräset för att lyssna på Avicii samtidigt som jag begrundar det fina i att han lämnade oss som han levde – ständigt på nya äventyr. Förmodligen hoppade han spontant på ett privatjet för att hälsa på vänner i Oman som han troligen inte har kunnat träffa under alla dessa hektiska år som varit. Och det fina i att han i sin musik alltid lyfte fram det goda, vackra och fina. Att han älskade och absolut viktigaste – han slutade aldrig vara sann mot sig själv.